8 tips för föräldraskap Vredeshantering för mammor

Att uppfostra barn är ett stort och viktigt arbete. Det handlar ofta om att balansera många olika krav, inklusive arbete, familjetid, hushållssysslor, barnaktiviteter och sociala aktiviteter. När man befinner sig i den här situationen är det lätt att tappa tålamodet och bli arg när saker och ting inte går som planerat.

Ibland kan du känna dig arg eller frustrerad på din partner, om du har en sådan, när ni inte är överens om beslut om barnuppfostran, disciplin och hushållssysslor. Den här typen av meningsskiljaktigheter kan leda till konflikter, särskilt om du känner dig underminerad eller saknar stöd.

Ibland kan ditt barns ilska eller frustration få dig att känna dig arg. Om ditt barn till exempel är arg och talar oförskämt till dig eller inte gör som du ber om kan du känna att du också blir arg. Du kanske kommer på dig själv med att attackera tillbaka i stunden och ångra det senare.

Det finns också andra faktorer som kan göra att du blir mer benägen att bli arg – som sjukdom, stress på jobbet, ekonomiska svårigheter, sömnbrist och för lite tid för dig själv.

Vredehantering kan hjälpa dig att hantera ditt barn på ett vänligt och konstruktivt sätt. Det ger också ett gott exempel på hur man hanterar utmanande situationer och löser konflikter. Här finns flera tekniker för att kontrollera din ilska och behålla lugnet när du har att göra med ditt barn.

1. Gör ett åtagande att behålla kontrollen

Åtag dig att försöka hålla kontrollen från och med nu. Lägg märke till vad som gör dig upprörd – är det ditt barn som ignorerar dig? Eller driver backtalk dig upp mot väggen?

Det är inte alltid lätt att behålla kontrollen och ingen kan kontrollera sitt humör 100 procent av tiden. Åta dig ändå att vara lugn och arbeta mot det målet.

Vanligtvis är det första att bara åta sig att inte säga något, att inte reagera alls när känslan av ilska mot ditt barn uppstår.

Ge dig själv en stund för att göra det du behöver göra för att bli lugnare. Jag går ut ur rummet. Ibland går jag in i sovrummet eller badrummet, men jag lämnar situationen tillfälligt. Kom ihåg att det inte är något fel med att koppla bort. Du behöver inte reagera på ditt barn.

2. Förvänta dig att ditt barn trycker på dina knappar

Vi blir upprörda när våra barn inte gör som vi vill att de ska göra. De lyssnar inte eller följer inte reglerna.

Jag tror att den bästa lösningen är att förvänta sig och acceptera att ditt barn kommer att trycka på dina knappar och att inte ta det personligt. På sätt och vis gör ditt barn sitt jobb – det testar sina gränser.

På samma sätt är det ditt jobb att hålla dig lugn och se till att ditt barn vet var gränserna går och att hon hålls ansvarig när hon överskrider dem.

3. Vet vad du är och inte är ansvarig för som förälder

Vissa föräldrar är förvirrade över vad de är och inte är ansvariga för. Och när de tar ansvar för saker som tillhör deras barn blir de oundvikligen frustrerade.

Var medveten om vad som tillhör dig och vad som tillhör ditt barn. Med andra ord, vad som hör hemma i din låda och vad som hör hemma i ditt barns låda.

En låda har gränser, och den har personligt utrymme inom dessa gränser. I din låda finns dina tankar, känslor och ansvarsområden. I ditt barns låda finns hans tankar, känslor och ansvar.

När du vet vems låda som är vems, bör föräldrarna hålla sig i sin egen låda och hålla sig borta från sitt barns låda. Det betyder inte att du inte är förälder, utan bara att du påverkar ditt barn men inte kontrollerar det.

Ditt barn har ett ansvar som det måste uppfylla i livet. De finns i hans box. De tillhör ditt barn, inte dig.

Om du alltid tror att du är ansvarig för hur saker och ting blir, kommer du att vara i vägen för ditt barn och det kommer att skapa mer stress och ångest.

En förälder som framgångsrikt håller sig utanför sitt barns box skulle säga följande till sitt barn:

”Jag är ansvarig för att hjälpa dig att komma på hur du ska lösa problemet. Men jag är inte ansvarig för att lösa problemet åt dig.”

Om du känner att du är ansvarig för att lösa ditt barns problem kommer det inte att känna att det måste lösa dem själv. Du kommer att bli mer och mer upprörd och försöka hårdare och hårdare. Och ju mer du försöker, desto mindre försöker ditt barn. Det är kontraproduktivt.

Föräldrar har ett ansvar. Föräldrar bör coacha sitt barn när det behövs. Och föräldrar bör fastställa familjens regler och hålla sina barn ansvariga för dessa regler genom att ge dem effektiva konsekvenser. Resten är upp till barnet.

4. Oroa dig inte för framtiden

Ibland går vi snabbt fram till framtiden och undrar om det är så här våra barn kommer att vara resten av sina liv. Vi undrar hur de ska klara sig i den verkliga världen om de inte ens gör sina läxor.

Ju mer vi tänker på deras framtid, desto mer ökar vår oro. I våra huvuden börjar vi oroa oss för att vi inte gör ett bra jobb som föräldrar. Vi oroar oss för att vi inte vet vad vi ska göra för att få dem under vår kontroll.

Psykologer har en term som kallas tankefel. Tankefel är de tankar vi har i huvudet som inte stämmer överens med verkligheten och som oftast är negativa och självförstörande. Ett av dessa tankefel är vår naturliga tendens att anta den värsta möjliga utgången i en given situation. I verkligheten blir saker och ting sällan så dåliga som vi föreställt oss. Det verkar som om vår hjärna bara älskar att skrämma oss.

Stanna därför i din box och fokusera på vad du kan göra i nuet. Framtiden är upp till ditt barn och du har ingen kontroll över den hur mycket du än försöker. Och om du försöker så ökar bara din ångest och det blir värre för er båda.

5. Förbered dig på din ångest

Lägg märke till vad som utlöser din ångest och försök att förbereda dig på det. Du kanske observerar att varje dag klockan fem är din familjs nerver spända. Alla är hemma från jobbet eller skolan, de är hungriga och de är på dekompression.

Fråga dig själv: ”Hur ska jag hantera detta när jag vet att min tonåring kommer att komma och skrika på mig? Vad ska jag göra när hon ber att få använda bilen när hon vet att jag kommer att säga nej?”

Förbered dig nu på den konflikt som du vet kommer att uppstå.

Säg till dig själv: ”Den här gången kommer jag inte att bråka med henne. Ingen kan tvinga mig att göra det. Jag ger henne inte tillåtelse att trycka på mina knappar.”

Din inställning bör vara: ”Hur mycket du än försöker dra in mig i ett gräl kommer det inte att ske”

Låt dig styras av hur du vill se dig själv som förälder i stället för av dina känslomässiga känslor.

6. Använd positivt självprat

Prata med dig själv. Ja, prata med dig själv.

I ditt huvud kan du säga något i stil med: ”Jag tänker inte reagera på mitt barns beteende. Jag ska ta ett steg tillbaka. Jag ska ta ett djupt andetag.”

Självprat kan tyckas vara töntigt, men det är ett kraftfullt verktyg. Beteendepsykologer har känt till kraften i positivt självprat i årtionden. Du kan kontrollera rösten i ditt huvud så att den skapar lugn i stället för ångest.

Fråga dig själv ”Vad har hjälpt mig tidigare?” Börja tänka på vad som har hjälpt dig att hantera din ångest tidigare. Vad har hjälpt dig att lugna dig genom något som gör dig obekväm?

Säg något till dig själv varje gång du känner att dina känslor stiger. Det kan vara allt från ”Stopp” eller ”Andas” eller ”Sakta ner” till ”Spelar det verkligen någon roll?” eller ”Är det här så viktigt?” Experimentera och använd de ord som hjälper dig att behålla kontrollen.

Jag har en mental bild till hands för att lugna ner mig själv. Jag tänker på en vacker plats som jag älskar och som alltid slappnar av för mig. Försök att komma på den mentala bilden för dig själv. Att visualisera den platsen i förväg ökar din förmåga att mer automatiskt gå dit när du känner att du blir arg på ditt barn.

7. Ta ett djupt andetag

Ta ett djupt andetag när du känner att du eskalerar – och ta en stund för att tänka igenom saker och ting. Det är en stor skillnad mellan att reagera och att reagera.

När du reagerar tar du dig tid att tänka på vad du vill säga.

När du däremot reagerar är du bara på autopilot. Det är helt och hållet knäpptyst.

I så stor utsträckning som möjligt vill du reagera eftertänksamt på vad ditt barn säger eller gör. Se till att du tar ett djupt andetag innan du reagerar på ditt barn, för den extra stunden ger dig en chans att tänka på vad du vill säga.

Ibland måste man bara ta av locket i några sekunder för att undvika att en gryta kokar över, så att den kan andas.

8. Visualisera ett positivt förhållande till ditt barn

Föreställ dig ditt idealiska förhållande till ditt barn om fem eller tio år. Fråga dig själv: ”Kommer mitt sätt att bemöta mitt barn nu att hjälpa mig att få den relation jag vill ha? Kommer mitt svar att hjälpa mig att nå mitt mål?”

Detta innebär inte att du ger efter för ditt barns krav eller tolererar ditt barns olämpliga beteende. I stället innebär det att du behandlar ditt barn med respekt – så som du vill att hon ska behandla dig. Det innebär att du pratar med ditt barn på det sätt som du skulle vilja att ditt barn pratar med dig.

Ha alltid bilden av det ideala förhållandet i ditt huvud. Gör den bilden till målet. Fråga dig själv: ”Kommer min arga reaktion att vara värd det?” Om ditt mål är att ha en solid relation med ditt barn, kommer din reaktion att föra dig närmare det målet?

Slutsats

När ditt barn irriterar dig är din tankeprocess i det ögonblicket mycket viktig. Målet är att vara så objektiv som möjligt när det gäller vårt beteende och vårt barns beteende.

Fråga dig själv: ”Vad gör mitt barn just nu? Vad försöker han göra? Reagerar han på spänningar i huset?”

Du behöver inte få henne att lyssna, men du måste förstå vad som pågår – och komma fram till hur du ska reagera på det som pågår. Då kan du hålla dig på rätt spår och inte ge efter för arga impulser som är kontraproduktiva.

Själva tankeprocessen hjälper oss att lugna ner oss. Som föräldrar arbetar vi mot följande: ”Vad ligger inom min makt att göra för att få mig själv lugn?”

Ju mindre vi kan reagera, desto bättre. Och ju mer vi tänker igenom saker och ting, desto mer positivt blir resultatet. Det är kärnan i det vi talar om här: att reagera med eftertanke i stället för att bara reagera.

Någon sa en gång: ”Reaktion kommer från ordet ansvar” I den meningen är det att hantera vår ilska att ta ansvar för hur vi vill agera i stället för att reagera i knäet när våra knappar trycks upp.

Och om vi kan få vårt tänkande framför våra känslor kommer vi att klara oss bättre som föräldrar. Det är det som är målet.