Parentminds träffade Peggy Moss, en nationellt känd expert på mobbning och en outtröttlig förespråkare för förebyggande av hatvåld, för att diskutera mobbning och vad föräldrar kan göra när de misstänker att deras barn mobbas. Och vad de kan göra – tillsammans – för att försöka stoppa det.
Q. Är namninsamlingar och retorik bara en del av uppväxten, en övergångsritual som alla barn går igenom?
Många tycker att vuxna gör för mycket väsen av det och att vi borde låta barnen vara ifred. Vi vet bättre nu.
Jag har talat med 80-åringar som minns namnet på den person som plågade dem i skolan. Och namnet på det barn som stod upp för dem i första klass. Detta är smärta som har varat hela livet.
Vi har informationen för att stoppa mobbning nu, så varför skulle vi inte göra det?
Q. Hur kan du veta om ditt barn blir mobbat?
Det finns en stor chans att ditt barn inte kommer att gå fram till dig och säga: ”Jag blir retad och mobbad i skolan, barnen kallar mig namn” Istället kommer det att visa sig genom att ditt barn säger: ”Jag vill inte gå till skolan i dag”
Om detta verkar hända ofta kan du överväga möjligheten att mobbning kan vara orsaken till sjukskrivningarna.
Titta också efter tecken på att barnen skadar sig själva. Självstympning kan vara ett tecken.
För pojkar är ett klassiskt symptom att de retas så mycket om att de är homosexuella eller atypiska att de är livrädda för att gå på toaletten. Eftersom det bara finns en väg in och en väg ut från ett badrum är det en idealisk plats för att reta andra barn. Pojkar som blir mobbade går ofta inte på toaletten hela dagen. Om ditt barn tävlar hem och går på toaletten varje dag efter skolan kan det betyda att det finns ett mobbningsproblem.
Det här är alla möjliga signaler på att ditt barn kan vara måltavla för trakasserier i skolan.
Som förälder, lärare eller hälsovårdspersonal ska du lägga till ”mobbning” på din radar när du försöker ta reda på vad som händer med ett barn – lägg till möjligheten att ditt barn blir plågat i skolan.
Skadorna är verkliga när barn blir retade. Om man inte kontrollerar det kan det vara förödande.
Q. Om mitt barn kommer till mig och berättar att han blir mobbad, vad är det bästa att göra?
Jag skulle säga att du ska låta ditt barn prata om det. Lyssna på ett icke-dömande sätt på ditt barn och på den som retas. Låt ditt barn få prata. Försök inte att lösa problemet. Fråga ditt barn:
”Vad hände? Hur fick det dig att känna dig?”
Gör inte antagandet att ditt barn har gjort något för att retas. Retorik är inte alltid logisk, och för ditt barn spelar det ingen roll varför – det spelar bara roll att det händer. Säg därför inte: ”Vad har du gjort som fick dem att retas med dig?” Det hjälper inte.
Försök också att ta reda på mer om det barn som retas. Men säg inte: ”Herregud, vilken ruttet barn”, för du får bara en del av historien.
Ditt barn behöver inte att du blir galen eller tar problemet som ditt eget. Ditt barn behöver veta att det hörs och att hans känslor är viktiga. När du har fått fram hela historien, beroende på vad som har hänt, kan du ta nästa steg.
Att en förälder är explosiv om situationen kommer att få barnet att backa tillbaka. Om jag marscherar till skolan och konfronterar mobbaren på lekplatsen kommer mitt barn inte att känna sig trygg med att berätta något om detta för mig igen. Jag tar på mig hans kamp åt honom.
Q. Vad kan jag göra för att stoppa mobbningen?
Det korta svaret är att låta ditt barn komma med idéer. Ställ honom frågor som t.ex:
”Vad tror du att du kan säga nästa gång? Vad tror du kan fungera?”
Hjälp ditt barn att se vad resultatet kan bli av deras ord och handlingar. Hjälp dem att se att detta är ett problem som de kan lösa på sina egna villkor.
Ditt barn kan till exempel komma på idén att säga till mobbaren: ”Låt mig vara, din idiot” Istället för att föräldern säger ”Det är en dålig idé” kan du svara med:
”Vad tror du att det kommer att hända om du gör det?”
Låt dem räkna ut att mobbningen kan eskalera om de tar till skällsord.
Ditt barn kanske då rycker på axlarna och säger: ”Jag kan gå ifrån mobbaren” Du kan föreslå att de går iväg första gången och säger det de behöver säga nästa gång.
Vi måste vara ärliga om hur svårt det är att möta en plågoande person. Det är också viktigt att ställa den här frågan till ditt barn:
”Vad kommer att få dig att känna dig bättre i den här situationen?”
Men se till att det inte är du som kommer med lösningen. Det är viktigt att ditt barn känner att det löser problemet på sina egna villkor. Det är en färdighet som du kan lära dem och som kommer att hålla hela livet.
Q. Vad händer om mitt barn inte vill prata med mig om att det har blivit mobbat?
Så länge de känner att de har en säker plats att gå till är det det som är viktigt. Och om du känner att ditt barn inte kan prata med dig, svälj hårt och säg: ”Okej, mitt barn pratar inte med mig, men mitt barn behöver prata med någon”
Sätt någon annan i rummet med dem som de kan prata med, oavsett om det är en moster eller farbror, lärare, rådgivare, tränare eller vän till familjen. Om inte det samtalet kan inledas är det mycket svårt att komma till problemets kärna.
Q. När ska jag ta upp frågan med mitt barns lärare?
Gå in ganska tidigt, så snart ditt barn börjar komma hem och nämna att det blir retat. Om ditt barn kommer hem mer än en gång i veckan och säger: ”De här barnen retar mig och jag gillar inte att gå på toaletten”, gå in efter skolan när alla barnen är borta.
Ring till läraren och bestäm ett möte. Lärare är som alla andra, om du nämner något i förbifarten kommer det inte att väga lika tungt. Om du bokar ett möte kommer de att lyssna.
Varning till föräldrar: Ofta när ditt barn blir mobbat vet inte lärarna om det. Barnen är tillräckligt smarta för att inte göra det inför läraren. Tänk på att när du går till en lärare ska du inte ha en yxa i bakfickan. Det kanske inte är så att läraren gör ett dåligt jobb, det kanske betyder att det sker utom hörhåll.
Så gå inte in i skolan och utgå från att du kommer att bli mottagen med ”Åh ja, vi har sett detta hända” Säg saker som:
”Mitt barn kommer hem och pratar om det här.”
Och säg sedan:
”Det här är hur det påverkar mitt barn.”
Det som lärarna behöver veta är hur ditt barn påverkas, eftersom det kanske inte är uppenbart för dem. Du ber dem i princip att hålla ett öga på ditt barn och att hålla utkik efter problem. Senare kan du följa upp med e-post och be läraren om en uppdatering.
Om mobbningen inte slutar, eller om det är riktigt svår mobbning, bör du gå till rektorn. Ett riktigt bra knep är att gå in med en fråga:
”Jag pratade med Ms Johnson för en vecka sedan, och min dotter kommer fortfarande hem med detta klagomål. Vad ska jag göra?”
Lägg den i knät på rektorn och fråga:
”När kan jag förvänta mig att höra av er om vad ni har gjort? Vad är nästa steg?”
Sedan kan du berätta för ditt barn att du kommer att få ett svar på torsdag om vilka åtgärder som kommer att vidtas. Det är också okej att be pedagogerna att hålla era samtal privata, och då kan du lugna ditt barn om detta också.
Q. Vad händer när det inte bara handlar om verbala kränkningar utan om fysiska hot?
När du har ett hot har du begått ett brott – det kallas ”kriminellt hot” Det är dags att larma polisen.
Du vill vara i kontakt med skolan långt innan du har fått ett hot om våld. När hotet om våld kommer är du på polisens område.
Det är därför det är så mycket uppståndelse kring retorik och mobbning, för när ett barn väl har hotats med våld är det ett riktigt stort sår. Det är svårt att säga till det barnet att det kan känna sig tryggt i skolan igen. Särskilt om hotet är anonymt.
För det barn som får ett anonymt hot är det skrämmande att gå till skolan från minut till minut. Ett barn kan inte koncentrera sig på sitt matteprov om det försöker ta reda på vem som skrev lappen där det stod att de skulle döda henne. När man kommer till den punkten är man i krisläge.
En del av det handlar om att få en uppfattning från lärarna om vad som verkligen pågår på skolan. Som förälder är det mycket mer komplicerat. Om man inte kan ta reda på vem som hotar och om polisen inte kan ta reda på det, måste man verkligen bestämma sig för om barnet är säkert i skolan och om man vill ha henne kvar där.
